Archive for augusti, 2010

Agilityträning på klubben

Idag åkte jag ner till klubben tillsammans med Annica och Mido. Där mötte vi även Madde med hunden Kajsa som går på vår kurs så vi gick ned till planen alla tre.

Astons träning fokuserades på att han inte fick hoppa och bita på mig vilket var betydligt lättare att träna på nu när det var helg, han var pigg och det var inte så många andra hundar där. Vi körde en raksträcka med flera olika hinder och en person fick sitta i slutet med en godisskål. Aston var verkligen jätteduktig! Han kutade järnet, utan att försöka fuska förbi hindrena, och fick sin belöning i skålen.

Vi tränade även på en sväng. Här försökte han fuska förbi ett hinder och springa direkt till den fantastiska skålen men huvudsaken var ju att han inte hoppade och bet på mig. ;-)

Sedan ställde vi upp tre hinder bredvid varandra där hunden alltså måste hoppa som i ett ”S”, dvs fram och tillbaka. Här var den stora utmaningen att själv röra sig rätt och försöka visa tydligt hur hunden skulle hoppa. Jag flaxade på ett garanterat felaktigt sätt, men Aston lyckades i alla fall fatta hur han skulle hoppa – och han försökte inte bita på mig!

Vi tränade även lite på gungbrädan och slalom vilket gick hyfsat bra.

När Mido och Kajsa körde satt jag med Aston en bit ifrån och då kunde han till och med hålla sig lugn. Ibland lade han sig ned och han kändes riktigt avslappnad.

Jag är riktigt nöjd med hela träningspasset! Hoppet tändes igen och nu håller jag bara tummarna för att det ska gå lika bra på tisdag då nästa kurstillfälle är.

Gnällspik

Igår kväll skulle vi på kräftskiva så Aston passades av Susann. Han hade varit en riktig ”pain in the ass” och gnällt en massa. Det är inte lätt att vara en liten Pånke när man blir övergiven av sin husse och matte. :-(

MH, mentalbeskrivning

Igår pallrade vi oss ned till klubben kl 7 på morgonen för att genomföra Astons MH. Vi tog en lång promenad med honom på ängarna och fick bland annat se två nyvakna rådjur! Spännande tyckte Aston men följde ändå med oss tillbaka till klubbstugan utan att krångla så mycket.

Väl uppe i skogen inleddes beskrivningen med att vi fick gå runt en folkklunga, dvs publiken där även husse stod. Aston fick möjlighet att hälsa och hoppa lite på dem. Sedan gick vi fram till testledaren som hälsade på mig och pratade lite. Sedan hälsade hon på Aston och tog över kopplet och gick iväg med honom. Pånken följde villigt med utan att fundera på vad det där var för en filur.

Testledaren tog fram en leksak som vi bollade mellan oss några gånger. Sedan kastade hon iväg den, Aston sprang efter den, plockade upp den och drog några varv runt publiken med den. Det här var ju rena rama Gröna Lund enligt honom!

Tänk då att det kunde bli ÄNNU roligare! Nästa moment var nämligen ”haren”, dvs en tygbit som åkte sick-sack över en stig. Aston hade inga större svårigheter med att jaga fatt på trasan och döda den. Sedan fick han göra om samma sak igen men då var det bara halvroligt. Jag vet inte om han upptäckte något längs stigen som drog hans uppmärksamhet till sig eller om han bara inte tyckte trasan var lika kul när den hade stannat.

Nästa moment var desto tråkigare eftersom Aston då skulle vara passiv i hela 3 minuter! Jag stod rakt upp och ner i skogen utan att göra någonting vilket förstås var lite trist enligt Aston. Han pysslade lite, nosade runt, gnällde lite men höll sig i huvudsak stilla.

Sedan blev det lite roligare igen. En halvskum person kom fram från ett gömställe, hukandes med något filtliknande över sig. Filten kastades av och hon började leka med en tygtross. När jag fick släppa Aston sprang han fram i full fart och började leka med figuranten. När hon släppte trossen snodde han den och sprang tillbaka till den plats där jag och publiken stod, drog ett varv runt oss och hade hur kul som helst. Han behövde minsann ingen som lekte med honom för han kunde ha skoj på egen hand. Figuranten gjorde sitt bästa för att verka lekfull och inbjudande men Aston bara tittade på henne från ett säkert avstånd och verkade tänka ”glöm det, du kommer bara ta min tross ifrån mig”.

Nästa moment bestod av en overall som flög upp hastigt framför oss medan vi var på väg framåt. Aston blev lite överraskad och gjorde en undanmanöver men sedan stod han kvar och tittade på overallen. Jag fick gå fram mot den och prata med den och då kom även Aston fram för att konstatera att den inte var farlig. Vi passerade den några gånger också för att se om Pånken skulle hålla undan från den eller tycka att den fortfarande var läskig och kanske inte vilja gå förbi, men Aston travade glatt på och höll ett passande avstånd till overallen ifall den skulle få ett nytt ryck.

Vi gjorde sedan ungefär samma typ av moment, men den här gången skulle vi passera ett högt skrammel (tallrikar som drogs längs en korrugerad plåt). Aston bara stannade till och tittade på skramlet. Inga konstigheter där inte! Vi passerade även denna ”fara” ett par gånger för att se att han inte hade någon ihållande rädsla men Pånken hade ju inte ens tyckt att det var läskigt när det väsnades så varför bry sig nu?

Nästa moment var ”spökena”. Två figuranter iklädda vita lakan och med ritade ansikten kom smygandes mot honom. Han hade stenkoll på dem men nöjde sig i början med att stirra på dem. Efter ett tag skruvade han lite på sig, böjde sig framåt och gav lite lekinviter. När spökena kom riktigt nära började han skälla på dem – de svarade ju inte på hans lekinviter. Spökena stannade och vände sig om och Aston släpptes lös. Han sprang fram emot det ena spöket men tog en liten sväng runt för att kunna lukta sig till vad det var för en skummis. Jag fick även gå fram till spökena, ta av dem luvorna och prata med dem och Aston kom glatt fram för att hoppa och hälsa.

Sista momentet var skott. Först gjorde vi en liknande lek som i början av hela beskrivningen, dvs jag och testledaren kastade en tross mellan oss, sedan fick Aston jaga fatt på den. Jag fick sedan köra lite dragkampslek med Pånken medan det sköts två skott en bit inne i skogen. Aston bara hajade till lite men fortsatte glatt att leka. Sedan fick vi stå passiva medan två skott avlossades. Inte heller då brydde han sig så han konstaterades vara skottfast. Vi lekte sedan lite för att avsluta med något roligt, sedan var det hela över.

Jag är väldigt nöjd med hela beskrivningen, Pånken var duktig och betedde sig som förväntat.

Agility fortsättningskurs – tillfälle 1

Katastrof.

Japp, ett enda ord kan faktiskt beskriva det första kurstillfället, men för er som vill ha den fullständiga redogörelsen kommer den här.

Det började hyfsat bra. Vi samlades först inne i teorilokalen – en pytteliten barack där alla 11 ekipagen tryckte in sig. Aston gnällde bara lite då och då och kunde faktiskt ligga några sekunder på filten. Han kunde ju trots allt ha tjutit som en stucken gris hela tiden och vägrat lägga sig över huvud taget.

Sedan skulle vi gå en kort promenad för att värma upp hundarna. Vi tog en sväng tillsammans med hunden Kajsa + hennes matte som vi träffat tidigare. Aston var väldigt dragig i kopplet och hyfsat taggad.

Vi samlades på agilityplanen och hundarna skulle sitta och vänta vid sidan av planen medan vi hade en kort avstämning med instruktörerna. Jag hade lagt ut filten och satt fast Aston med hjälp av en tjuderskruv. Det här var ett moment han inte alls gillade – han gjorde allt i sin makt för att ta sig loss och gnällde och skällde för allt vad stämbanden orkade med. Som tur var så var flera andra hundar också odrägliga så han utmärkte sig inte speciellt mycket. Han fick gilla läget och jag försökte gå tillbaka till honom när han var tyst. Jag såg då att han till råga på allt höll på att bli uppäten av mygg, stackarn.

Det visade sig att vi skulle inleda kursen med en bana beståendes av 10 olika hinder! *gulp* Vi som var jättestolta sist när vi äntligen lyckades ta oss förbi tre hinder på raken! Mitt mål med hela kursen var att ta oss igenom en hel bana, men men…

Aston blev näst sist i turordningen och när vi studerade de första ekipagen insåg jag snabbt att de låg mycket längre fram i sin träning. Jaja, det får gå som det går… När det var vår tur så satte han sig snällt och väntade på kör-kommandot, men efter två hinder sprang han vid sidan av det tredje och när jag vände tillbaka började han hoppa och bita i min arm. Jag försökte bli tråkig och ignorera honom så gott det gick, men han hade jättekul ändå. Instruktören kom fram och tipsade om att jag inte skulle vara så noggrann med att Aston skulle göra rätt utan bara fortsätta istället. När han lugnat sig körde vi vidare, men efter typ ett hinder började han hoppa och bita igen. Så här höll vi på ända fram till näst sista hindret som var den platta tunneln. Där trodde jag att han sprang igenom, men han vände istället och siktade på de andra hundarna. På vägen stötte han dock på något skojigt föremål på marken som han plockade upp. Då blev allt ännu roligare så han drog ett ärevarv förbi/genom alla andra hundarna och förarna. Jahapp, då hade han alltså presenterat sig på absolut värsta tänkbara sätt.

Vi fick vila medan banan byggdes om och de första hundarna drog igenom sina varv. Bana nr 2 var utformad som en hästsko. Vi kom fram till böjen ungefär där Aston skulle in i en tunnel. Istället får han syn på en av hundarna en bit bort. Han springer ditåt och hör inte alls hur jag ropar. Jag började springa åt motsatt håll eftersom jag visste att han bara skulle bli exalterad av att jag jagade honom. Det knepet funkade tyvärr inte utan han var redan framme vid den andra hunden/matten och hoppade och stojade. Självklart var detta en av hundarna som var rädd för andra hundar. Toppen! Tillslut fick jag Aston med mig till banan igen. Resten av den gick ungefär som den första, dvs han skulle hoppa och bita på min arm och tyckte det var superkul.

Efter detta kände jag mig hel gråtfärdig och sitter nu och funderar på om vi verkligen ska fortsätta kursen. Nåväl, vi får se.

Dagens citat

Imorse när vi klev på bussen så passerade vi två barn som stod med sin mamma på barnvagnsplatsen. Aston nosade lite i förbifarten på det ena barnet och gick sedan vidare varvid det andra barnet utbrister:

- Varför nosade han inte på mig??

Kantarellkurs – tillfälle 4

Igår var det avslutning för kantarellkursen. Vi delade in oss i två grupper och lade ut kantareller på tre ställen inom ett litet område. Hundarna fick söka rätt på dem och skulle förstås sätta sig på plats för att markera dem. Det gick lite sisådär med detta (för alla hundarna). De flesta tyckte det var skoj att söka, men antingen åt de upp kantarellerna eller struntade i dem och sökte vidare efter något annat.

Vi turades om och försökte ge varandra feedback. Sedan fick hundarna söka på ett litet område där instruktören placerat ut kantarellerna, dvs vi visste inte var de låg. Det blev ett blandat resultat för Aston – några svampar markerade han nästan, några försökte han äta upp och några var övertäckta med nät så då började han busa med nätet. Vi har konstaterat att det krävs mycket mer träning på de tidigare stadierna innan vi kan låta honom söka ”på riktigt”.

Aston tyckte i alla fall att det var skoj att söka och instruktören tyckte det var roligt att se en Whippet vara så intresserad av sök eftersom det enligt henne är rätt ovanligt. Detta var sista kurstillfället så nu gäller det bara att vi själva ligger i och tränar med honom så att han blir riktigt slipad!

diplom-kantarellsok

Efter kursen fick han springa lös på fältet igen. Gräset hade vuxit en del sedan sist så han fick nog lite extra träning av motståndet. Det ser så härligt ut när han får sträcka ut och springa så mycket han orkar! När han var färdigsprungen passade vi på att ta en promenad runt skjutbanan som ligger i närheten. Jag ville se om han skulle reagera på skotten. Han brydde sig inte alls – möjligen att han vinklade öronen lite, men han blev absolut inte rädd. Duktig Pånke!

När vi var på väg tillbaka till bilen så fick vi syn på en Whippet! Det är ju inte varje dag vi träffar andra vinthundar så vi tyckte att Aston skulle få möjlighet att springa med henne. Inte nog med detta – Whippeten hade även en Galgo Español-kompis! Alla tre hundarna fick springa lösa på fältet och det var toppenkul enligt Aston.

Bekant?

På väg till hunddagis mötte vi en pappa som precis skulle lasta av sin son från cykeln utanför barndagiset. Exakt när vi passerar dem utropar pappan:

- ASTON!

Både Aston och jag hoppar till! Hur kunde han veta vad Pånken heter?

Någon sekund senare ser jag dock att han vänt sig till son nr 2 som lekte under ett träd några meter bort, så hund-Aston och jag kunde lugnt promenera vidare.

MH

Nu har vi fått bekräftelse på att Aston kommit med på MH:t den 28/8!

MH står för Mentalbeskrivning Hund och innebär att man beskriver hundens reaktioner i olika arrangerade situationer.

Egentligen är det väl mest hundar av bruksraser som brukar genomgå MH:t, men om jag ska kunna starta appell med Aston så måste han ha genomfört detta. Plus att jag tycker den här typen av tester är skoj! Det är bra att veta hur ens hund reagerar i olika situationer.

Äntligen!

Nu när jag var ute på en promenad med Aston passerade vi en familj som höll på att lasta ur sin bil. Deras barn på ca 1 år stod bredvid och gurglade glatt när Aston travade förbi. När vi kommit några meter bort hörde jag mamman säga till sitt barn:

- Ja titta vilken fin hund! En vinthund!

(Bingo – tänkte jag)

- Det är en Greyhound.

(Neeeeeeeejeeeeee!!)

- Nej vänta, en Whippet!

(Jaaaa!!!! Jag jublade inom mig av lycka eftersom någon äntligen gissat rätt)

Nytt ensamhetsrekord!

När vi kom hem från brukshundklubben och all agilityträning var Aston ordentligt trött. Han fick lunch och lade sig sedan i sängen för att vila. Då passade vi på att åka och handla vilket innebar att Pånken fick vara ensam hemma ca 2 timmar. Nytt rekord!!

Vi undrade förstås om han satt och ylade vid dörren eller om han roade sig med att strimla allt han kom åt, men jag misstänkte att han bara låg och vilade eftersom han var trött, nöjd och belåten. Jag hade rätt – för när vi kom hem bemödade han sig inte ens med att komma och hälsa. Han låg så skönt i sin bädd och gnagde lite förstrött på en bit tjurmuskel som han hittat. Skönt!