Archive for augusti, 2013

Än är inte sommaren över!

I söndags var det så otroligt fint väder så vi tog tillfället i akt att lata oss lite i parken. Aston verkade inte ha något emot att ligga och slappa, han är ju en tvättäkta stekare.

aston-augustisolning-slottis

Rosersbergs slott

I lördags tog vi en promenad i krokarna runt Rosersbergs slott. Det är så himla fint och mysigt däromkring så jag önskar nästan att man hade kunnat stanna tiden när vi var där. Aston fick även tillfälle att springa av sig ordentligt i en jättestor rastgård. En riktig kvalitetsutflykt för voffsingen!

aston-rosersbergs-slott

Kvalitetstest

…av de nya dynorna i balkongsoffan. Det ser ut som att de blivit godkända.

aston-balkongsoffan1

aston-balkongsoffan2

Hög puls eller?

Aston tog tillfället i akt och lånade husses pulsband. Efter en del bus och spring i lägenheten samt kamplek med tygtrossen kom han upp i en puls på 230, men jag gissar att det inte ens är speciellt högt för en hund. :-)

aston-pulsband

På sommaren ska man bada

Ligger och steker i solen efter att ha badat och simmat. :-)

aston-kaanan-badat1

aston-kaanan-badat2

Bestigning av Kebnekaise, Sveriges högsta berg!

Så var vi alltså framme vid Kebnekaises fjällstation där vi skulle slå läger inför den kommande stora utmaningen, nämligen att bestiga Sveriges högsta berg! Vi hade både läst och hört oss för kring hur det skulle vara att genomföra detta äventyr tillsammans med en hund, och enligt vad vi uppfattat skulle det vara möjligt så länge som man valde den västra leden (som är längre men som inte kräver klättring). Vi hade även förberett oss och Aston fysiskt genom många långa promenader samt minibestigningar av Hammarbybacken och Hagakullen.

aston-kebbe-skylt

Efter den långa vandringen från Abisko var vi rätt trötta så vi slappade så mycket vi kunde under kvällen och lade oss tidigt. Morgonen därpå gick vi upp väldigt tidigt och påbörjade det långa och krävande äventyret.

Första biten är lätt att gå, det är i princip en transportsträcka fram till det första berget som man måste ta sig över för att sedan kunna bestiga Kebnekaise. Aston är ju en van vandrare så han hoppade lättvindigt mellan stenar och klippblock.

aston-framfor-kebbe

Poserar glatt framför Kebnekaise. Anar inte vilket äventyr han ska få vara med om…

aston-stenig-vag-kebbe

Konstig promenad vi är på

För att komma fram till Kebnekaise via den västra leden måste man som sagt bestiga ett annat berg, Vierramvare, på vägen. Detta är ca 1700 meter högt så det är ingen barnlek direkt. Efter detta går man ned lååångt i en dalgång som kallas Kaffedalen, för att sedan gå upp igen, denna gång på Kebnekaise.

aston-topp-vierramvare

På toppen av Vierramvare!

aston-matpaus-kaffedalen

Matpaus i Kaffedalen

aston-vilar-pa-stenar

Är man bara tillräckligt trött går det bra att vila även på hårda underlag, trots att det egentligen inte anstår en ädel Whippet

Den västra leden är ca 2,4 mil lång och för de flesta brukar det ta ca 12-14 timmar att ta sig fram och tillbaka. Underlaget är mest rullgrus, olika stora stenar och klippblock vilket gör att det är både eländigt, jobbigt och rätt farligt att genomföra bestigningen. Aston är ju smidig som en bergsget så det var inga större problem för honom att ta sig fram. Han gick oftast emellan oss så att en kunde visa vägen och den andra kunde hålla koll på var han gick.

aston-kebbe-utsikt

Tittar ut över Vierramvare som vi ”nyss” var på toppen av

När man kommer upp på  den översta delen av Kebnekaise byts stenunderlaget ut mot en glaciär och den sista biten är alltså helt täckt av snö. Det var inte speciellt kallt där uppe, men Aston verkade ändå tycka att det var lite burrigt.

aston-kebbe-poserar

Framme snart eller?

När vi väl kom upp på den allra högsta toppen var det molnigt, så utsikten blev kanske inte så fantastisk som vi hoppats på, men stundvis lättade molnet och man kunde se ned i dalgångarna på sidorna. Riktigt läskigt! Själva toppen är smal och snön kändes isig. Aston tittade ut över kanten och lyfte lite på öronen, men jag tror ändå inte att han fattade var han befann sig. Det var svårt att ta bilder på honom samtidigt som jag höll honom i ett järngrepp, men här nedanför står han i alla fall på översta toppen!

aston-kebbes-topp

På den allra högsta toppen av Kebnekaise!

Sedan var det ju ”bara” att gå hela vägen tillbaka också. :-)

Vi såg två andra hundar (en Malamute och en Kelpie) som skulle bestiga Kebnekaise samma dag, men Aston var först upp denna dag i alla fall!

utsikt

Lite utsikt på vägen ner

aston-kebbebestigning

Lång väg tillbaka…

Under vägen tillbaka började vi märka att Aston inte var riktigt lika skuttig och pigg som under uppvägen. Tyckte t.o.m. den hurtiga Whippeten att denna vandring började bli jobbig? :-)

aston-kebbe-vante

Aston hittade en vante och började busa! Detta var nog höjdpunkten på utflykten enligt honom själv

Jag hade med en förbandsväska med en mängd olika prylar ifall hans tassar skulle ta stryk av den steniga miljön. De klarade sig dock förvånansvärt bra. Jag såg att han fått några små små skrubbsår på ett par av dynorna, men jag lät dem vara eftersom det kändes viktigare att han hade bra balans och kontroll över tassarna än att jag skulle packa in dem i bandage eller plastskor.

aston-kebbe-vilar-gras

Äntligen nere i dalgången, snart ”hemma” igen!

aston-efter-kebbe-vilar

Vääääldigt skönt att vara tillbaka vid lägret!

Ja det var en lång och oerhört jobbig väg upp och ner för Kebnekaise, men det känns ju samtidigt oerhört coolt att ha bestigit Sveriges högsta berg tillsammans med Aston! Jag är så stolt över honom! :-)

Det är nog verkligen inte alla hundar som klarar av ett sådant här äventyr. De måste både vara lagom stora och i väldigt bra kondition. De måste också ha bra balans och inte vara rädda för att gå/hoppa mellan stenar/klippor. Att vada över en forsande fjällbäck får inte heller vara något hinder.

Vi hade redan dagen innan bestämt oss för att ta helikoptern från fjällstationen till Nikkaluokta där bussen till Kiruna skulle avgå ifrån. Annars hade vi behövt vandra ca 2 mil till dagen efter bestigningen av Kebnekaise. Nej, nu var det dags för lite belöning helt enkelt!

aston-helikopter-tittar-ut

Skönt att slippa vandra de sista två milen

Aston tyckte inte att det var något konstigt med att flyga helikopter, han är så himla cool! Låg bara snällt i mitt knä och njöt av att få ta det lugnt.

aston-helikopter-vilar

Inga problem att flyga helikopter

malamute-helikopter

Det tyckte inte heller Malamuten som flög med samma helikopter som oss

Väl framme i Nikkaluokta fick vi vänta några timmar på bussen till Kiruna. Aston passade så klart på att lata sig i solen, trots att det var så himla varmt.

aston-solar-nikkaluokta

Steker lite extra i väntan på bussen. Vem vill ligga i skuggan?

aston-buss-nikkaluokta

Trött kille på bussen till Kiruna

Sedan blev det bilfärd till Luleå igen där vi stannade för natten, och nästa dag åkte vi resterande väg hem.

aston-hotell-lulea-fotolj

Äntligen lite bekvämligheter igen!

aston-sundsvall-indiern

Ok, tillbaka i civilisationen igen, kan jag få smaka lite riktigt käk nu tack?

 

Fjällvandring från Abisko till Kebnekaise

Ja nu är det dags att berätta om sommarens stora äventyr för Astons del, nämligen den långa vandringen från Abisko till Kebnekaise! Jag kommer dela upp bilderna på flera inlägg eftersom det annars blir väldigt mycket på en gång. :-) I detta inlägg berättar jag om själva vandringen.

Vi hade bestämt oss för att bila upp då det kändes enklast med Aston. Eftersom det är en väldigt lång resa valde vi att dela upp den på två dagar. Första dagen körde vi nästan 100 mil, alltså ända upp till Luleå, där vi stannade för natten. Aston skötte sig så klart helt exemplariskt bra under hela resan. Han låg snällt i sin bilbur och sade inte ett knyst. Vi stannade självfallet på flera ställen längs vägen och tog några promenader, men det måste ju ändå vara tråkigt för en liten oförstående hund att sitta i bilen hela dagen.

aston-hotell-lulea-badd

Myser på sin hotellbädd

Nästa dag åkte vi de sista 30 milen till Kiruna där vi parkerade bilen. Tanken var att vi därifrån skulle ta tåget till Abisko, men tåget var ersatt med en buss. Efter en skumpig och ryckig färd med en galen busschaufför var vi äntligen framme i Abisko där vår vandring skulle inledas! Aston fick bära sina egna grejer i sin klövjeväska som han så gladeligen hade på sig.

aston-abisko-kungsleden

Nu kör vi!

Vi hade en oerhörd tur med vädret och fick uppleva fjällen från sin allra bästa sida.

aston-vandring-klovjevaska

Aston njuter i fulla drag av att få gå på vandring med sin flock!

aston-vilar-pa-packning

Lunchpaus – då gäller det att vila

aston-i-taltet

Mysigt att sova i tält

Aston visade på många sätt och vis att han är en tuff kille som inte ryggar för varken konstiga underlag, stora ansträngningar eller mygginvasioner. Jag kände mig väldigt stolt när han spatserade över åtskilliga broar som i vissa fall gnekade, krängde och gungade så att även en del människor säkert skulle tvekat för att gå över dem. Att det här och där rusade en vild fors under gallergolvet gjorde säkerligen inte saken lättare, men min coola Whippet bangade inte.

För övrigt utgjordes underlagen av jordiga stigar, steniga stigar, stenar att hoppa mellan, plankor att gå över, leriga sunkmarker samt mer eller mindre pigga fjällbäckar som skulle korsas.

aston-vandring-balanserar-pa-bro

Rangliga broar passerades utan problem

aston-balanserar-fjallback

Lätt som en plätt när man har fyra ben!

aston-vandring-klovjevaska2

Stolt kille med egen packning

aston-dricker-fjallback

I fjällen blir det till att dricka direkt ur bäckarna

aston-vandring-kvallsmys

Skönt med täcke och myggspray under kvällsmyset

Efter några dagar såg jag att han började få skavsår i armhålorna från klövjeväskan, så han fick gå utan den ett tag.

aston-vandring-kikar-ner-i-hal

Skönt att matte tog min packning, då kan jag röja runt ännu mer på egen hand!

aston-vandring-vilar-huvudet

Man blir rätt trött av att gå hela dagarna även om man inte har någon packning att släpa på

aston-vandring-vilar

Får t.o.m. ligga på mattes jacka, skönt!

Det som var mest spännande enligt Aston var när han fick korn på en livs levande ren! Han blev heeeeeelt galen! Skällde och gnällde, slet och drog, ställde sig på bakbenen och gjorde allt i sin makt för att få springa efter renen. Men nähä, det var tydligen inte därför vi var i fjällen enligt matte.

ren

Lyckligt ovetande ren

Ett antal dagar och ca 8,5 mil senare var vi framme vid Kebnekaise fjällstation och det äventyret berättar jag mer om i nästa inlägg.

aston-i-talt-med-tacke

Pust, det var en lång promenad det där!

Sommarens första mjukglass

aston-sommar-mjukglass

Stöld av Funnys ben

Tidigare under semestern träffade vi Astons stora kärlek Funny. Det kära återseendet överskuggades dock av att Aston stal Funnys tuggben. Stackars Funny vågade inte ta tillbaka benet och Aston njöt av sitt övertag. Han verkar visst tro att han kan uppföra sig hur som helst.

aston-funny-stulet-ben

aston-stulit-funnys-ben

funny-juli-13

Gullig tunga

aston-tungspets