Bestigning av Kebnekaise, Sveriges högsta berg!

Så var vi alltså framme vid Kebnekaises fjällstation där vi skulle slå läger inför den kommande stora utmaningen, nämligen att bestiga Sveriges högsta berg! Vi hade både läst och hört oss för kring hur det skulle vara att genomföra detta äventyr tillsammans med en hund, och enligt vad vi uppfattat skulle det vara möjligt så länge som man valde den västra leden (som är längre men som inte kräver klättring). Vi hade även förberett oss och Aston fysiskt genom många långa promenader samt minibestigningar av Hammarbybacken och Hagakullen.

aston-kebbe-skylt

Efter den långa vandringen från Abisko var vi rätt trötta så vi slappade så mycket vi kunde under kvällen och lade oss tidigt. Morgonen därpå gick vi upp väldigt tidigt och påbörjade det långa och krävande äventyret.

Första biten är lätt att gå, det är i princip en transportsträcka fram till det första berget som man måste ta sig över för att sedan kunna bestiga Kebnekaise. Aston är ju en van vandrare så han hoppade lättvindigt mellan stenar och klippblock.

aston-framfor-kebbe

Poserar glatt framför Kebnekaise. Anar inte vilket äventyr han ska få vara med om…

aston-stenig-vag-kebbe

Konstig promenad vi är på

För att komma fram till Kebnekaise via den västra leden måste man som sagt bestiga ett annat berg, Vierramvare, på vägen. Detta är ca 1700 meter högt så det är ingen barnlek direkt. Efter detta går man ned lååångt i en dalgång som kallas Kaffedalen, för att sedan gå upp igen, denna gång på Kebnekaise.

aston-topp-vierramvare

På toppen av Vierramvare!

aston-matpaus-kaffedalen

Matpaus i Kaffedalen

aston-vilar-pa-stenar

Är man bara tillräckligt trött går det bra att vila även på hårda underlag, trots att det egentligen inte anstår en ädel Whippet

Den västra leden är ca 2,4 mil lång och för de flesta brukar det ta ca 12-14 timmar att ta sig fram och tillbaka. Underlaget är mest rullgrus, olika stora stenar och klippblock vilket gör att det är både eländigt, jobbigt och rätt farligt att genomföra bestigningen. Aston är ju smidig som en bergsget så det var inga större problem för honom att ta sig fram. Han gick oftast emellan oss så att en kunde visa vägen och den andra kunde hålla koll på var han gick.

aston-kebbe-utsikt

Tittar ut över Vierramvare som vi ”nyss” var på toppen av

När man kommer upp på  den översta delen av Kebnekaise byts stenunderlaget ut mot en glaciär och den sista biten är alltså helt täckt av snö. Det var inte speciellt kallt där uppe, men Aston verkade ändå tycka att det var lite burrigt.

aston-kebbe-poserar

Framme snart eller?

När vi väl kom upp på den allra högsta toppen var det molnigt, så utsikten blev kanske inte så fantastisk som vi hoppats på, men stundvis lättade molnet och man kunde se ned i dalgångarna på sidorna. Riktigt läskigt! Själva toppen är smal och snön kändes isig. Aston tittade ut över kanten och lyfte lite på öronen, men jag tror ändå inte att han fattade var han befann sig. Det var svårt att ta bilder på honom samtidigt som jag höll honom i ett järngrepp, men här nedanför står han i alla fall på översta toppen!

aston-kebbes-topp

På den allra högsta toppen av Kebnekaise!

Sedan var det ju ”bara” att gå hela vägen tillbaka också. :-)

Vi såg två andra hundar (en Malamute och en Kelpie) som skulle bestiga Kebnekaise samma dag, men Aston var först upp denna dag i alla fall!

utsikt

Lite utsikt på vägen ner

aston-kebbebestigning

Lång väg tillbaka…

Under vägen tillbaka började vi märka att Aston inte var riktigt lika skuttig och pigg som under uppvägen. Tyckte t.o.m. den hurtiga Whippeten att denna vandring började bli jobbig? :-)

aston-kebbe-vante

Aston hittade en vante och började busa! Detta var nog höjdpunkten på utflykten enligt honom själv

Jag hade med en förbandsväska med en mängd olika prylar ifall hans tassar skulle ta stryk av den steniga miljön. De klarade sig dock förvånansvärt bra. Jag såg att han fått några små små skrubbsår på ett par av dynorna, men jag lät dem vara eftersom det kändes viktigare att han hade bra balans och kontroll över tassarna än att jag skulle packa in dem i bandage eller plastskor.

aston-kebbe-vilar-gras

Äntligen nere i dalgången, snart ”hemma” igen!

aston-efter-kebbe-vilar

Vääääldigt skönt att vara tillbaka vid lägret!

Ja det var en lång och oerhört jobbig väg upp och ner för Kebnekaise, men det känns ju samtidigt oerhört coolt att ha bestigit Sveriges högsta berg tillsammans med Aston! Jag är så stolt över honom! :-)

Det är nog verkligen inte alla hundar som klarar av ett sådant här äventyr. De måste både vara lagom stora och i väldigt bra kondition. De måste också ha bra balans och inte vara rädda för att gå/hoppa mellan stenar/klippor. Att vada över en forsande fjällbäck får inte heller vara något hinder.

Vi hade redan dagen innan bestämt oss för att ta helikoptern från fjällstationen till Nikkaluokta där bussen till Kiruna skulle avgå ifrån. Annars hade vi behövt vandra ca 2 mil till dagen efter bestigningen av Kebnekaise. Nej, nu var det dags för lite belöning helt enkelt!

aston-helikopter-tittar-ut

Skönt att slippa vandra de sista två milen

Aston tyckte inte att det var något konstigt med att flyga helikopter, han är så himla cool! Låg bara snällt i mitt knä och njöt av att få ta det lugnt.

aston-helikopter-vilar

Inga problem att flyga helikopter

malamute-helikopter

Det tyckte inte heller Malamuten som flög med samma helikopter som oss

Väl framme i Nikkaluokta fick vi vänta några timmar på bussen till Kiruna. Aston passade så klart på att lata sig i solen, trots att det var så himla varmt.

aston-solar-nikkaluokta

Steker lite extra i väntan på bussen. Vem vill ligga i skuggan?

aston-buss-nikkaluokta

Trött kille på bussen till Kiruna

Sedan blev det bilfärd till Luleå igen där vi stannade för natten, och nästa dag åkte vi resterande väg hem.

aston-hotell-lulea-fotolj

Äntligen lite bekvämligheter igen!

aston-sundsvall-indiern

Ok, tillbaka i civilisationen igen, kan jag få smaka lite riktigt käk nu tack?

 

2 kommentarer

  1. Linda skrev:

    Vilken duktig kille Aston är! Fantastiskt fina bilder. Vi funderar på att ta med Flisan till Schweiz för vandring nästa år.

  2. Helena & Aston skrev:

    Visst är han en cooling!
    Att vandra i Schweiz tror jag Flisan kommer tycka är hur kul som helst! :-)

Skriv en kommentar